Deep down in the ground. Känslorna nu är obeskrivliga, hade kunnat sticka ut och springa tills fötterna blöder och man inte orkar andas mera. Bara kunna springa, springa. Och bara kunna glömma. Kunna andas friskluft och kunna rensa tankarna. Känna den kalla luften mot ansiktet och drömma mig iväg långtlångt bort.
I den drömmen är jag lycklig igen, kan skratta, och vara glad. Känna att livet är en lek. En lek som är mer än orättvis, som alla är med i. Den som är med i leken får leken tåla. Ja, det kan vara bra ena stunden. Medans man är självmordsbenägen i andra stunden. Man måste kunna ta emot smällar i den här leken. Kärleken kan vara jobbig. Kanske jobbigast av allt. Man blir tillsammans, gör slut. Är lycklig och tror att allt ska bli super bra. Men sen blir allt skit jobbigt, och man har inget hopp om  livet. Och den som är för mesig, eller känner för att leken börjar ta slut för en. Åker man ut ur leken eller hoppar ut ur den, man dör.
Det är spelets regler. Orkar jag med leken, eller inte?